RAPPORTERFRÅN VÄLFÄRDEN

Givetvis dras jag med gamla skulder också. Annars är ju bilden av Den Arbetslöse Socialbidragstagaren inte komplett. Hur dom uppkom spelar ju i och för sig ingen roll, men för sakens skull så är det väl bäst att jag talar om. I princip är det två skulder som vuxit sig enorma:

• Ett gammalt banklån på ca 150.000 som jag tog när jag köpte en lägenhet i slutet av 80-talet.

• En dom i ett civilmål i början av 90-talet som jag först vann i tingsrätten och men sedan förlorade i högre instans (Arbetsdomstolen). Blev skyldig att betala motpartens, min f.d. arbetsgivares, advokatkostnader m.m. med ca 80.000.

Förutom en tusenlapp då och då har jag aldrig klarat att betala skulderna som idag vuxit till en bra bit över miljonen. Mer än fyra gånger den ursprungliga skulden alltså. Och jag lär aldrig kunna betala dom heller.

Således sökte jag skuldsanering. Uppfyllde ju villkoren med råge: arbetslös, gamla skulder osv. Gick till Kron-Olle, gick igenom förutsättningarna med en tjänsteman och instruerades om hur ansökningen skulle gå till. Det är nämligen inget för den svaghjärtade, utan så omfattande och komplicerat att folk som regel låter kommunens konsumentrådgivare göra jobbet åt dom.

Nu var det så att jag på den tiden hade en enskild firma registrerad, med F-skatt osv. Jag var ju arbetslös, så skälet var att jag inte bara skulle kunna ta jobb som anställd, utan även kunna erbjuda kortare uppdrag för arbetsgivare som av en eller annan anledning inte orkar/vill/törs anställa, utan mycket hellre bara pröjsar en faktura.

- Tyvärr är det på det sättet, sa Kron-Olles representant, att man inte får ha någon form av bolag om man ska få skuldsanering. Du måste avregistrera firman och F-skatten.

- Va? Då minskar ju chansen att jag ska kunna försörja mig själv dramatiskt! Då kan jag ju inte ens ta kortare uppdrag!

- Mmmm…men så är det.

Givetvis hade jag bara att rätta mig efter detta. Motiveringen ”så är det” säger man liksom inte emot. Avregistrerade firman och F-skatten. Låste in mig en vecka och skrev ihop min ansökan. Skickade den till fogden och började tro på att det kanske skulle finnas ett liv efter detta. Som både jag och snubben hos fogden såg det, så uppfyllde jag ju absolut kraven.

Ring, ring…

Och en dag fem månader senare ringde telefonen. En ung man från Kronofogden i Göteborg. Som direkt slog an tonen för samtalet genom att med tvärsäker och illa dold arrogans konstatera att ”du får inte din ansökan beviljad eftersom du varken har fast jobb nu, har sökt särskilt många jobb under årens lopp eller ens försökt betala av särskilt mycket på skulderna. Plus att du inte har en fast adress.”

Jag trodde fanimej att jag skulle få hjärtstillestånd. Vad svamlade killen om? Jag söker ju för helvete skuldsanering för att jag inte har något jobb och därmed inte klarar att betala skulderna!

Och:

1. Hur fan har han mage att påstå att jag inte sökt ”särskilt många jobb under årens lopp”? Var har han ens fått idén till denna idioti från?

2. Och nej, jag hade ingen fast adress vid det tillfället utan bodde hos en bekant. Man är nämligen inte betrodd med egen bostad om man har skulder hos fogden, visste han inte det?  Man får lita på den goda vilja hos bekanta – att någon av dom ställer upp med husrum. Vad i himlens namn har detta över huvud taget att göra med skuldsanering?

Nån klarhet i mina motfrågor fick jag egentligen aldrig, förutom att han berättade att han minsann hade ringt till Arbetsförmedlingen och kollat hur många jobb jag sökt. Genom dom alltså. Eller som dom hade kännedom om att jag sökt.

Han, eller Kronofogden som myndighet, hade uppenbarligen ännu inte fattat att förmedling av jobb avreglerades 30 år tidigare. Alla jobb behövde inte längre gå genom AF. Att det fanns en uppsjö av rekryteringsföretag, från Proffice och Addecco till lokala aktörer och att man t.o.m. kunde söka jobb direkt hos den tilltänkte arbetsgivaren. Det hade snubben inte ens tagit med i sin ”bedömning”.

Inte heller brydde han sig om att jag i genomsnitt sökte 5 jobb per vecka genom dessa ”nya” kanaler (jag hade alla ansökningar kvar för att kunna styrka det), men bara kunde dra mig till minnes ett enda som jag sökt genom arbetsförmedlingen under samma tid, dvs det ynka jobbsöket som han utgick från.

Så långt in i samtalet hade jag blivit så förbannad, ledsen, förtvivlad och frustrerad att jag knappt kunde prata.

Logiken i att jag var tvungen att ha en inkomst för att få skuldsanering lyckades han aldrig förklara över huvud taget. Antagligen därför att det helt enkelt inte finns någon. I efterhand har jag funderat på om det beror på att fogden måste förhandla fram en typ av ackord med fordringsägarna. Typ att ”ni får 200 spänn i månaden under fem år. Det är väl bättre än ingenting alls?”. Men jag vet inte och har till dags dato varken sett eller hört någon förklaring.

Inte heller kunde han motivera varför jag skulle ha en fast adress. Men där backade han till slut och sa att det nog inte var så viktigt. Det var snällt av honom….

Överklagan som blev en ”favorit i repris”.

Det gick åt pipan alltså. Tillbaka på ruta ett. Tog väl en dag eller två innan jag hämtade mig. Inte bara från det negativa beskedet som sådant. Utan lika mycket, eller kanske mer, från killens äckliga översittarstil och de otroliga felaktigheter som han grundat sitt beslut på.

Skrev ihop en överklagan till tingsrätten. Fick ihop det ganska bra och lät ett par bekanta (en jurist, en handläggare hos kronofogden) läsa igenom för säkerhets skull. Dom höll med: bra argumentation utan en massa känslomässigt tjafs. Skickade in och höll tummarna.

Efter en månad kom svaret. Min överklagan lämnades utan åtgärd. Skälen? Jo, tingsrättsnotarien som handlagt ärendet hade helt enkelt kopierat de felaktigheter som kronofogden angett som skäl till sitt beslut och angett dom som grund för att avslå min överklagan. Hängde du med?

Alltså: skuldsaneraren hos fogden i Göteborg (den arrogante fjanten) grundade sitt avslag bl.a. på den felaktiga uppgiften att jag bara sökt ett enda jobb. Jag överklagade detta (och andra) grunder till tingsrätten. Tingsrätten avslår min överklagan med argumentet att jag bara sökt ett enda jobb. Tjena….

Min övertygelse än idag är att notarien aldrig läste min överklagan alls. Jag ringde faktiskt upp honom och frågade honom hur han hade tänkt, och varför han faktiskt hade kopierat flera av kronofogdens formuleringar rakt av. Han hade inget svar och brydde sig inte särskilt. Uppmanade mig att överklaga hans beslut till kammarrätten om jag inte var nöjd.

Jag ger upp. Ni vinner.

Funderade på att överklaga hos kammarrätten, och började faktiskt jobba på det. Men la ner. Orkade inte helt enkelt.

Istället beslöt jag mig för att väcka liv i firman och F-skatten igen. Så att man åtminstone skulle kunna ta kortare jobb och låta uppdragsgivaren betala via faktura istället för att tvingas ge mig en anställning – med allt ansvar och pappersjobb det innebär för honom.

Men se, det gick inte alls sa Skattemyndigheten. För jag hade betalningsanmärkningar, och då kan man ju inte få ha en egen firma. ”Du skulle aldrig ha avregistrerat firman” sa dom. Häpp!

Epilog. Eller vad man ska kalla det…

Så mina skulder fortsätter att växa. Jag kommer aldrig att kunna betala dom om inte den där Lottoraden plötsligt skulle bli vinstgivande.

Plötsligt får jag idén att dra ner till biblioteket och låna Kafkas ”Processen”. Det var många år sen jag läste den och minns att jag tyckte den var bra. Av någon obegriplig anledning får jag för mig att jag att uppskatta den ännu mer idag….