RAPPORTERFRÅN VÄLFÄRDEN

Bloggens syfte: Här skulle man skriva nåt ädelt mål. ”Mitt sätt att förändra världen” eller ”Göra slut på alla krig” eller ”Bota alla sjukdomar” eller ”Få bort Marcus Birro från all media i all framtid”.

I själva verket är bloggen skapad utan annat syfte än att vara en självterapeutisk ventil. Eller en gödselhög dit jag kan kasta av all möjlig dynga som jag går och bär på. Och – som motvikt – en samling underhållande (?) företeelser som kanske omvärlden skulle uppskatta att ta del av.

Kanske kommer bloggen att finnas kvar ett tag. Kanske kommer den att segla ut på Glömskans Hav tämligen omgående…

Vill någon mer än jag själv läsa är det ju kul! Välkomna!

Jag: en vresig gubbtjyv med huvudet på skaft och faktiskt en hel del humor. Frånskild, arbetslös, skulder hos fogden och emellanåt en mycket motvillig socialbidragstagare. Men varken alkis, knarkare eller tjyv.Jobbar ändå varenda dag med att försöka ordna ett drägligt (vilket jävla ord!) liv för mig och kidsen som jag sköter om varannan vecka. Söker alla tänkbara och otänkbara jobb, samlar tomburkar, köper och säljer på Blocket och givetvis jobbar svart så mycket det nånsin går. Och lever på kokt ris och kranvatten när kidsen är hos sin moder.

Resten av tiden går åt att slåss mot byråkratin, hitta nya sätt att minska på de redan minimerade utgifterna, tolka idiotiska regler och att hindra mig själv att bara ge upp hela skiten och ställa mig framför ett tåg (lugn, jaga bara skrämdes lite där…)

Chanserna att jag ska lyckas få ett jobb och ordnad ekonomi är givetvis noll. Eller nästan i alla fall. Jag kör några Lottorader varje onsdag och lördag, så där finns det ju faktiskt en liten möjlighet att miraklet ska inträffa.

Men har man passerat 50 och inte redan sitter på ett hyfsat jobb så är man rökt, pantat och kalkad. Man är ett paria som arbetsgivarna inte vill ta i med tång.

Jag bitter? Det kan du ge dig fan på.

MVH
Medborgaren

———–

Bilderna t.v. är ett urval av personer (och en fabrik!) som av olika anledningar ligger mig varmt om hjärtat just nu.

Luis Salinas: I början av 90-talet var jag medlem i jazzklubben Fasching. Gillar det mesta inom genren, men särskilt gitarrister och tunggung från Latin- och Sydamerika. En dag damp det ner ett brev från klubben: En argentinsk snubbe jag aldrig hade hört talas om skulle lira. Och eftersom det var en kombination av två musikstilar jag gillar så drog jag dit. Det var jag och högst 15 personer till i publiken, och jag började misstänka att jag gjort ett misstag.

Icke så. En halvtimme senare hade denne väldige argentinare spelat röven av alla andra gitarrister jag hört – och jag har hört dom alla. Med gitarren liksom liggande på den stora magen, hela tiden leende och nynnande för sig själv, så behandlade han instrumentet på ett sätt jag inte trodde var möjligt.

Sen tog han en mikrofon och sjöng en låt på spanska för oss. Och tammefan om han inte hade en fantastisk röst – också.

Hans Rosling: Världssamvetet. Killen som har totalkoll på vart vi är på väg. Och har förmågan att berätta det så att man inte bara fattar, utan älskar att lyssna också. Kolla in hans föreläsningar på TED!

 Laphrohaig: Jävla tur att man inte har råd mer än någon gång om året.

 Eddie Izzard: Jag har aldrig varit särskilt road av ståuppare, med något enstaka undantag. Blir nästan illamående när jag av misstag råkar se/höra någon ur Den Svenska Ståuppeliten. Det är ju så dåligt, tillgjort och humorlöst att man blir förbannad.

Men kolla in Izzards olika klipp på youtube. Särskilt de som har några år på nacken.

Inga-Britt Ahlenius: Stålkvinnan som inte räds fan själv, och skiter i vem hon kritiserar om hon anser att kritiken är befogad. Som chef för Riksrevisionsverket var hon en plåga för ministrarna (särskilt Bosse Ringholm som är känd för sin sluggermentalitet men här stötte på någon som inte backade undan) och generaldirektörerna och lyckades att få sin myndighet att lyda under riksdagen istället för under regeringen.

Hur fan hon nu bar sig åt.

Sen fick hon det tredje högsta jobbet inom FN. Men eftersom hon gått några ronder med svenska politruker och därmed blivit stämplad som Persona Non Grata, så var det inte från Sverige man lobbade för att få in henne. (Det är bl.a. också skälet till att hon nästan aldrig syns/hörs i svensk media trots att hon haft lika stort internationellt inflytande som t.ex. Margot Wallström eller Carl Bildt. Hon ”finns” liksom inte ens för media.)

Det var faktiskt USA som hade fått upp ögonen för hennes duglighet och – framförallt – hennes omutbara integritet och såg till att hon fick jobbet. Dom blev inte besvikna.

För det krävdes en värmländska för att bl.a. offentliggöra en sanning som ”alla” kände till, men som ingen tordes prata öppet om: att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon var en inkompetent nolla som borde få sparken.